vem är utsökt?

Det fanns en tid då jag var mycket mer osäker än vad jag är nu. Jag säger inte att min självkänsla aldrig någonsin kommer bli bättre, men jag har åtminstone kommit en bit på vägen.



Att se den där bilden påminde mig alldeles nyss om att jag för några år sedan faktiskt ett tag tänkte att om jag gjorde sådär med munnen skulle jag se lite... jag vet inte, sexigare? ut. Jag skäms för att ens berätta det nu. Men visst är det konstigt vad högstadiet, grupptryck och förväntningar kan göra med en?

Lyckligtvis kan jag idag konstatera hur fjantig jag var som ens tänkte sådana tankar, för det var ju inte bara "bita-sig-lite-i-läppen-och-se-nonchalant-ut". Tiden innefattade också extremt noppade ögonbryn, att inte stå upp för vad man tyckte, att ta massa skit.

Men jag tror på tiden. Jag tror att man med tiden inser vad som känns viktigt. Jag tror att tiden läker de allra flesta såren och att vi ibland måste ha tålamod. Jag vet att jag fortfarande har hundra saker som jag kämpar med, men jag försöker att inte göra det till en så stor grej. Som jag lärde mig i en ACT-kurs jag gick på skolan: acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan förändra. Det är det allting handlar om. Det finns inga måsten.

Det här är lite av det som min och Annas utställning handlar om. Vem är egentligen utsökt? Vad finns det för måsten? Vi är alla utsökta. Vi är alla perfekta eftersom att vi inte kan vara på något annat sätt än dom just vi är. Det betyder inte att vi inte kommer förändras, vi har ju alltid en möjlighet att förändra det vi inte är helt nöjda med. Däremot handlar självkänslan om att ändå vara nöjd med den man är, hela tiden. Under förändring, under mörka tider, under ljusa tider. För vi kan ändå aldrig vara någon annan än dom vi är, och därför är vi perfekta. Vi är alla utsökta. Låt inte andra människors osäkerhet få er att glömma det.