vem är utsökt?

Skönhet är en föreställning, något som tillfredsställer betraktaren. Det kan studeras inom estetik, sociologi, socialpsykologi och kulturvetenskap. Som en kulturell skapelse är det dock extremt kommersialiserat.

Det är en så intressant tanke - vad skönhet är. Om det är en rent objektiv egenskap eller om betraktaren, med sina egna värderingar och erfarenheter, själv väljer ordets innebörd. De tidigaste teorierna om skönget som vi idag känner till härstammar från de grekiska försokratiska filosoferna, som Phytagoras. Pythagoréerna ansåg att det fanns ett starkt band mellan matematik och skönhet. De upptäckte att föremål vars proportioner överensstämde med det gyllene snittet upplevdes som mer attraktiva. Också inom den antika grekiska arkitekturen utgick man från de tankarna om symmetri och proportioner. Och enligt modern forskning anses personer vars ansiktsdrag är symmetriska och i enlighet med det gyllene snittet vara mer attraktiva än de vars ansikten inte gör det.

Men det är omöjligt att förbise den kommersiella inverkan och de normer för skönhet som vi ges av vår familj och närmsta omgivning. Vi lever i en värld som matar oss med ett stort urval ideal - allt som krävs i gengäld är att vi väljer. Och som alltid väljer vi gärna det som den stora massan finner accepterat. Det är enkelt. Enkelt är bekvämt. Bekvämt är önskvärt. Men något både jag och fröken Jenny har insett, det är hur vackert det är med mångfald. Jag älskar solens varma sken över en nitklädd punkrygg, jeansens trasiga fransar som sträcker sig över ett smalt knä och kängornas överdimensionerade storlek som ser ut att vara fasligt tunga att bära. Jag ler åt de svartmålade ögonen som skriker efter uppmärksamhet, det miljöfarligt sprayade håret, broscherna som exploderat över den trasiga axelremsväskan i ett antal som omöjligt går att räkna och det stora hårspännet i luggen. Eller varför inte den leopardklädda damen i basker, som i matchat mönster på halsduk, vantar och fodret på kappan drar sin matvagn till ica. Och se där - bohemen i sina tjockt stickade koftor, vackert färgglada mönster och bekvämt svävande kläder. Och ännu längre bort står den skånska litteraturvetaren i runda, lätt äggformade glasögon och läser en bok i sitt bångstyriga hår och sin oklanderliga utstyrsel efter den beigefärgade skalans alla oskrivna regler. Kanske upptäcker du också charmen i den oklanderligt plisserade kjolen och det tätt bakåtstrukta håret. Det är fantastiskt. Det är vad som ger en plats liv. Det som ger Sundsvall liv. Och helt plötsligt handlar det inte längre om den matematiska världens korrekta förklaringar. Det handlar om betraktarens ögon. Det handlar om det vi väljer att se och hur vi bestämmer oss för att tolka sanningen. För skönheten finns där, så nära och i en så stor utsträckning om vi bara lyfter blicken en aning. Det behöver inte vara fel för att det inte påminner om den nya gina tricot-modellen. För det är det så få som gör. (Tack och lov tycker många)(Så även jag)

Det är vackert att vi erbjuds så mycket, att vi alla kan välja en riktning som passar just oss. Oavsett om det handlar om kläder, attityd, frisyrer eller andra sätt att framställa vårt utseende på. Och att vi får dela med oss till varandra. För hur mycket jag än tycker om punkarens nitklädda ryggtavla, vet jag att den aldrig kommer bli min. Och jag kommer aldrig använda så mycket leopard, bära så runda glasögon eller sminka mig så svart. Men jag älskar att det finns andra som gör det. Och om vårt projekt landar som vi vill ha det, så kommer våra porträtt att visa olika sorters människor och var persons egen skönhet. För ibland behöver betraktarens ögon putsas lite, ställas om och få sig en ny värderingsskala. Eller bara påminnas om vad det finns att njuta av. För att värdera ett föremål eller ett utseende som fult och fel - det är ett tydligt tecken på att reparation behövs. Och då, i april, kommer vi att erbjuda en hjälp i "Vem är utsökt?". Det värmer mig.